Martin inledde med beskriva en fiktiv situation där diakonen Lars stigit ned från sin piedestal i den södra portalen in till Uppsala domkyrka. Som han tänkte sig hade Lars firat morgonmässa i Sturekoret för att sedan gå ut på den södra trappan och se ut över Uppsala.
När han står där i morgonsolen, vad ser han? Vad känner han? Han har en ganska så bra utsiktspunkt, och vill han se ännu lite bättre, då kan han återvända till toppen av sin pelare.
Lars var diakon i den unga kyrkan i Rom. Det berättas att han fick biskopens uppdrag att vara församlingens kamrer. Han skulle förvalta kyrkans skatter. När kejsarmakten befaller att pengar och dyrbarheter ska överlämnas till staten, så delar han ut till alla de fattiga och stämmer möte med dem på Forum. Inför kejsarens ämbetsmän pekar han på de många sjuka och fattiga: "Här är kyrkans skatter."
För detta straffas Laurentius med döden och avrättas genom att läggas på ett galler över eld. Den 10 augusti räknas som hans dödsdag och himmelska födelsedag. År 258 sker avrättningen.
Lars är en av Uppsala domkyrkas tre skyddspatroner, vid sidan av den Olof och Erik. Ett populärt helgon har Lars varit genom århundradena. Och många är de kyrkor som han fått låna sitt namn till.
Diakonin, handlingens språk som Lars talade så väl, är kyrkans mest älskade. Så uttrycker biskop Martin Lönnebo saken i sin innehållsrika bok Religionens fem språk. Han skriver om lärans, ritens, erfarenhets och handlingens språk. Han ser dem förenade i det femte, enhetens språk.
Att tala enhetens språk är att tala ekumeniska. Därför behöver också församlingarna i Uppsala, kyrkor emellan tala med varandra och arbeta med diakoni, likaväl som med lärande, gudstjänst och de andliga erfarenheterna.
Att församlingar från olika kyrkor möts och genom sina medlemmar agerar tillsammans diakonalt, i socialt arbete är mycket gott - för att världen ska tro. Ändå är det inte tillräckligt. Ekumeniken behöver stärkas genom flera band. Därför är den ekumeniska böneveckan i början av varje år så viktig. Och viktig är också den globala veckan på hösten. Dessa båda händelser hör till det ekumeniska året i Uppsala.
Uppsala domkyrka är, som så många kyrkor, korsformad. Dopfunten står vid korsets fot. Ordet förkunnas i korsmitten och korset kröns med bordet där bröd och vin dukas, för att delas i en måltid för alla.
Stadsplanen för Uppsala rymmer gator som skär varandra. Här bildas kors. De kan få bli påminnelser om att Jesus möter den kristne som ställer sig i hans tjänst, för att räcka ut en hand till den som behöver hjälp och stöd.
De som firar mässan i kyrkan sänds ut i staden, för att ge sig till känna på gator och torg, men också i gränder och på bakgårdar.
Lars visste vilken valuta som var den mest värdefulla. Han hushållade väl med kyrkans egendomar och växlade in, när det behövdes. Också i dag gäller det för församlingens medarbetare att se vad som är de egentliga skatterna i kyrkan och att i rätt tid växla till den valuta som gör att resurserna kommer i rätta händer och används till rätt saker.
Det har talats om en ekumenikens vinter under flera år. Man längtar tillbaka till de tider när kyrkorna påtagligt kom närmare varandra, i bön och arbete, i bekännelse och kyrkoordningar, i lovsång och nattvard. Ändå kanske det inte blåser så snålt ändå? Kan det faktiskt vara så att det sker förflyttningar i rätt riktning, även om de inte är så storslagna utan mer sker i det vardagliga, i de små sammanhangen där två eller tre är församlade, jobbar sig samman i Jesu namn?
Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Den som är döpt är kallad till att tala enhetens språk, att efter bästa förmåga göra sig förstådd på "ekumeniska". Var och en får söka sin stämma, sin dialekt. En kommer att tala ritens språk, en annan lärans språk, en tredje erfarenhetens språk och den fjärde handlingens språk. På så sätt förnyas gudstjänstlivet när troende från olika kyrkor ber, sjunger och delar brödet tillsammans. Och trosläran, bekännelsen blir en gemensam angelägenhet för människor i olika kristna traditioner. Människor gör nya andliga erfarenheter tillsammans, det kan vara i gemensam bön, i meditation eller under en retreat. Om detta vittnar de i ord och handling.
En ansträngd ekonomi ger inte tillräckliga skäl för ekumeniskt arbete. Rationalisering är inget motiv. Och det ekumeniska arbete kan aldrig med framgång bedrivas vid sidan av församlingslivet i de olika kyrkorna. Då finns där ingen enhet. Då brister det i förtroendet.
Var och en kan fråga sig: Var hämtar jag bränsle för mitt eget ekumeniska engagemang? Vilka framtidsmål för ekumeniken kan jag göra till mina egna? Var finner jag ekumenikens rötter, som gör att jag själv kan skaffa mig en hållbar grund?
Att be sig samman och att be brett, stärker ekumeniken. För det behövs inga kostsamma projekt, inga invecklade strukturer. Det handlar om en inställning, en orientering åt rätt håll.
Det döpta vandringsfolket behöver inte alls gå i takt. De behöver inte heller trängas på samma fläck längs vägen fram. Men det är nödvändigt att tårna pekar åt samma håll. Riktningen är densamma som för hela katedralen på domberget: mot öster, mot den uppgående solen och vänd mot det väderstreck som Jesus kommer sin kyrka, sin församling och varje kristen tillmötes.
Bildtext: De rosa statyerna är hämtade från Anders Tegströms webbplats http://www.staty.se/ Firguren till höger är en avgjutning av Sankt Lars. Originalet utan det stulna huvudet står uppställd inne i ett av sidokoren på norra sidan i Uppsala Domkyrkan
Sankt Lars kännetecken är det galler på vilket han brändes till döds eller en bok. Han kan också avbildas med en penningpung eller brödet han delade med de fattiga.
